Regional utveckling och jämställdhetsarbete – möjligheter och utmaningar

I en tidigare blogg-post har jag skrivit om Nordregiorapporten om kvinnligt entreprenörskap i glesbygdsområden (http://www.reglab.se/forskningsnyheter/?p=894 ). Även genusperspektiv på regionalt utvecklingsarbete är ett område som förtjänar mycket mer uppmärksamhet.

För något år sedan kom Gerd Lindgren, professor i sociologi vid Karlstads universitet och Gunnel Forsberg, professor i kulturgeografi vid Stockholms universitet med en forskningsrapport om arbetet med Värmlands regionala tillväxtprogram för 2004-2007. Rapporten Nätverk och skuggstrukturer i regionalpolitiken[1], fick stor uppmärksamhet när den presenterades och är fortfarande omdiskuterad. I rapporten visar forskarna hur arbetet med RTP-programmet framförallt bedrevs informellt i mer eller mindre hemliga manliga nätverk som i praktiken förhandlade fram inriktningarna för programmet innan beslut fattades i officiella beslutsfattande organ. På grund av den manliga dominansen i de informella nätverken menar författarna att växande branscher som hade en stor andel kvinnliga entreprenörer exkluderades från tillväxtprogrammet, exempelvis friskvårds-/välbefinnandebranschen. Istället fokuserades satsningen på traditionella och mansdominerade branscher som stål och skog.

Internationellt tycks det tyvärr inte finnas särskilt mycket substantiell vetenskaplig publicering om genus och regional utveckling de senaste åren, vilket är lite beklämmande. En hel del av forskningen handlar om hur regionaliseringsprocesser som inneburit att man infört demokratiskt valda regionala församlingar (som våra landstingsfullmäktige och regionfullmäktige) har påverkat kvinnors situation och möjligheten att bedriva en aktiv jämställdhetspolitik.

I sin enklaste form handlar denna forskning om att ”räkna kroppar” (eller kanske snarare, något annat som rimmar på det) i de valda regionala församlingarna. Om fördelningen mellan män och kvinnor bland de regionala representanterna är mer jämlik än i de nationella parlamenten drar man slutsatsen att regionala nivåer är bra för jämställdheten mellan könen . Det finns också ett resonemang om att ju fler valda politiska församlingar som existerar i ett land, desto fler kvinnor kommer att få möjlighet att få sin röst hörd – i absoluta tal – även om de har en lägre representationsgrad än männen.

I en artikel om decentraliseringen i Storbritannien argumenterar Jacqui Briggs delvis på detta sätt, men pekar samtidigt på bristerna i detta perspektiv. Han menar att man utöver att räkna på den konkreta representationen av kvinnor också måste kvalitativt studera på vilka sätt de har möjlighet att organisera sig och verkligen bygga en stark politisk plattform utan att bli ’sidospårade’ med traditionella ”kvinnofrågor” som boendemiljö och  barnomsorg.[2]

Utöver att bara räkna andelen kvinnor i de regionala församlingarna finns det lite mer sofistikerade forskningsansatser som försöker undersöka om regionala strukturer kan vara mer funktionella och välkomnande för att driva en kraftfull jämställdhetspolitik än vad nationella politiska strukturer är.

I en ny stor studie av den samtida regionaliseringen av tre Europeiska enhetsstaterna (Spanien, Italien, Polen) konstaterar forskarna att kvinnlig representation i regionala församlingar i sig inte är regionernas viktiga bidrag till jämställdhet. Deras analys visar snarare att regionaliseringsprocesserna ofta medför bildandet av regionala så kallade WPA, Women’s Policy Agencies. Det är officiella regionala organisationer för att driva könsjämställdhetsfrågor, vilka ofta  fungerar som viktiga institutionella baser för att driva en aktiv jämställdhetspolitik i regionerna.[3] I Sverige har de så kallade Resurscentra för kvinnor i hög grad fyllt denna funktion som WPA. I en ny forskningsartikel undersöker Gun Hedlund och Malin Lindberg hur dessa centra bidrar till att på en institutionell nivå främja jämställdhetsarbetet i de svenska regionerna.[4]

Hedlund och Lindberg konstaterar att sett ur resurscentrumens perspektiv har den roll som givits dem de senaste åren i det regionala utvecklingsarbetet skapat både möjligheter och utmaningar för att driva jämställdhetsfrågor. På ett sätt blev jämställdhetsarbetet som bedrevs av resurscentrumen stärkt när de kopplades till den regionala utvecklingspolitiken, då de i och med detta fick en etablerad position på policyarenan. Kopplingen till det regionala tillväxtarbetet stärkte också resurscentrumens handlingsutrymme genom att positionerna dem i mittfåran av entreprenörskapspolitiken. Men det ledde också till att resurscentrumen förlorade sin starka direktlänk till regeringskansliet och istället kopplades närmare jämställdhetsansvariga tjänstemän i regionerna, vilka oftare har en svagare maktställning och svårare att göra sin röst hörd. Vidare så noterar forskarna att de mer flytande och flexibla governance-arrangemangen på regional nivå i praktiken har försvårat för resurscentrumen att få något bredare genomslag på den allmänna regionala utvecklingspolicyn.

Några bredare strömningar i de senaste årens genusinriktade forskning på regional utveckling tycks fokusera just på de tre huvudområden som Hedlund och Lindberg berör i sin artikel:
1) Vilka nya utmaningar och möjligheter till kraftfullt jämställdhetsarbete skapas vid utökad regionalisering?
2) Är de mer flexibla governance-arrangemangen på regionala nivåer befrämjande eller hindrande för ett aktivt jämställdhetsarbete?
3) Hur går de senaste årens något snäva inriktning på tillväxtfrämjande insatser i det regionala utvecklingsarbetet ihop med aktivt jämställdhetsfrämjande arbete?

I en intressant artikel om regionaliseringen av Québec berör Dominique Masson alla dessa tre frågor när hon undersöker hur nya regionala strukturer påverkar möjligheterna för att driva en bred och effektiv jämställdhetspolitik.[5]

Masson konstaterar att trots att jämställdhetsfrågor från början var helt frånvarande från den regionala utvecklingsagendan i Quebèc så gav den öppna och något flytande nya regionala governance-strukturen nya möjligheter för kvinnogrupper att driva sina frågor. Det ledde till att de i de flesta regionerna mycket snabbt lyckades få gehör för införandet av institutionella mekanismer som särskilt hade till uppgift att värna och utveckla kvinnors rättigheter och möjligheter i regionen. Hon menar vidare att kvinnorättsorganisationer i regionerna pragmatiskt och selektivt använde sig av den dominanta tillväxtfokuserade regionala utvecklingsdiskursen för att driva en jämställdhetsfrämjande politik där man selektivt motsatte sig delar av denna inriktning. Exempelvis genom att motverka avskaffandet av anställningsskyddslagar, samtidigt som man aktivt stöttade främjandet av kvinnligt entreprenörskap.

Masson konstaterar slutligen att de frihetsgrader flexibla regionala governance-strukturer tillåter i praktiken leder till att kvinnors möjligheter och rättigheter framöver kommer att variera kraftigt inte bara mellan olika välfärdsstater utan även inom dem. Jämställdhetsfrågor kan komma att få en mer framskjuten position i vissa regioner än i andra och det kan med tiden därför bli avsevärda skillnader mellan regioner vad gäller hur aktivt och brett man bedriver en jämställdhetspolitik.

På det hela taget tycks både det regionala utvecklingsarbetet och forskningen allt som oftast mer utgå från frågor om kön snarare än en mer djupgående analys av genus. Det vill säga man ser jämställdhet som en ‘kvinnofråga’ istället för att undersöka hur både manliga och kvinnliga könsroller och till dem kopplade livsmöjligheter, hinder och privilegier uppstår och påverkar människors liv. Ett nämnvärt undantag, utöver Nordregio-rapporten som nämnts ovan, är en jämförande studie av Christine Hudson och Malin Rönnblom om det regionala utvecklingsarbetet i Södra Lappland och GGVV-området (Gnosjö, Gislaved, Värnamo, Vaggeryd).[6] Forskarna menar att det finns stora skillnader mellan de två områden i hur väl man synliggjort och framhållit kvinnors bidrag till den regionala utvecklingen. I Södra Lappland fanns en stark rörelse för att lyfta fram kvinnors bidrag och potential för det regionala utvecklingsarbetet medan de i GGVV-regionen var i stort sett helt osynliggjorda i dessa sammanhang. Forskarna menar att det troligtvis hänger ihop med att man i Södra Lappland sedan länge har haft en fungerande och aktiv kvinnorörelse och ett resurscentrum som aktivt arbetat för att anlägga ett jämställdhets- och genusperspektiv på det regionala utvecklingsarbetet medan sådana institutionella baser saknades i fallet med GGVV.

Trots det aktiva arbetet med ett genusperspektiv på det regionala utvecklingsarbetet i Södra Lappland så visade det sig svårt att få konkreta genomslag för dessa ansträngningar i policydokumenten. Forskarna menar även att det sätt som jämställdhetsfrågor kommer in i det regionala utvecklingsarbetet på framställer kvinnor direkt eller indirekt som bristfälliga. Indirekt målas bilden av ’idealentreprenören’ som driver regional ekonomisk utveckling som en medelålders etniskt svensk man. På så sätt skapas en bild av exempelvis kvinnor som en outsidergrupp. I en annan studie av tre regionala tillväxtprogram framhåller också Ulrika Gunnarsson-Östling att just denna implicita manliga norm gör att även de program som aktivt framhållet behovet av jämställdhetsarbete snabbt faller i fällan att iscensätta kvinnor som avvikande från en implicit manlig entreprenörsnorm. Därför menar hon  att vi nu på allvar måste börja diskutera hur ’manliga’ och ’kvinnliga’ könsroller ’skrivs fram’ eller ’konstrueras’ i policydokument. Och vilka konsekvenser får dessa rollbeskrivningar för hur människor föreställer sig möjliga och attraktiva utvecklingsvägar för framtiden?[7]

Om författaren Jonathan Metzger